Förgiftade ex-spionen
Publicerad 22 januari 10:40 i DN
Begravningen.
En tromb drog genom norra London den dag då Alexander Valterovitj Litvinenkos specialförseglade kista sänktes ned i jorden på den berömda Highgatekyrkogården. Det regnade ymnigt och de sex bärarna hade svårt att hålla kistan på plats på sina axlar.Begravningsgästerna fick söka skydd för regnet under kyrkogårdens väldiga ekar.Under jordfästningen började plötsligt en imam läsa verser ur koranen. Alexander Litvinenkos släktingar och vänner hade några dagar tidigare fått veta att han hade konverterat till islam. En av vännerna, Achmed Zakajev, tjetjensk rebelledare och själv muslim, hade då tillkallat en imam till dödsbädden som nu alltså hade dykt upp även vid jordfästningen. Uppståndelsen bland begravningsgästerna var stor och Marina Litvinenko, maka till den döde, manade till lugn.- Hon vädjade om att vi skulle respektera Sasjas minne, hon kallde honom så, och sa att Gud får döma dem som gjort det här, berättar familjens vän Alex Goldfarb när jag träffar honom i London.UppväxtenInte långt från Alexander Litvinenkos grav reser sig en pompös stenbyst som markerar att en annan mer välkänd Londonflykting ligger begravd här: Karl Marx - mannen som inspirerade det system Litvinenko växte upp under och kom att påverkas så starkt av. Det vill säga en totalitär kommunistisk diktatur där varje ung man hade en viktig uppgift att fylla i armén.Så ock Alexander som i unga år tog värvning i armén i födelsestaden Voronezj, en storstad och viktig järnvägsknut i sydvästra Ryssland nära gränsen till Ukraina.Litvinenko var en talangfull tiokampare och gjorde karriär inom det militära. Han kom från ett kristet ortodoxt hem och hade den disciplin som befälen krävde av honom.Examen från militärhögskolan i Vladikavkaz 1985 sammanföll med att Michail Gorbatjov blev generalsekreterare för kommunistpartiet i Sovjetunionen. Litvinenko har inte berättat mycket om sina ungdomsår och varför han gjorde ett så livsavgörande val är fortfarande höljt i dunkel. Men kanske var det den nya tidens politik och den öppenhet Gorbatjov drev igenom som fick honom att tro att han hade en funktion att fylla i den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB.KGB-tidenLitvinenko blev mästerlig på att rekrytera informatörer åt KGB, att få skurkar över på "sin" sida. Förhörde han en tjetjensk rebell inledde han till exempel alltid med att be om ursäkt för vad Ryssland gjort mot Tjetjenien. Han skickades till flera av de konflikthärdar som blossade upp i Sovjetunionen i början av 1990-talet, bland annat till just Tjetjenien.Den lilla bergsrepubliken i Nordkaukasien hade förklarat sig självständig under det politiska kaos som rådde i Sovjet 1991 då Gorbatjov tvingades bort från makten, Boris Jeltsin blev president och unionen föll isär.Fast någon spion, ett epitet han tilldelats postumt, var han aldrig. Han var aldrig ens stationerad i utlandet.- Sasja fångade gangstrar och droghandlare i Ryssland. Han var så långt ifrån en spion man kan komma, berättar Alex Goldfarb.KGB bytte namn till FSB och Alexander Litvinenko steg snabbt i graderna. Han blev överstelöjtnant, dekorerades för sina tjänster åt staten och befordrades 1997 till vice chef för FSB:s sjunde avdelning som bekämpade korruption och organiserad brottslighet. Men där skulle han bara stå ut i drygt ett år.En sommarmorgon 1994 blev Litvinenko utskickad till kvarteren runt kontorsbyggnaden Logovaz Club i Moskva där en bomb hade briserat i en bil. Utredningen, som leddes av Litvinenko, visade att bomben varit avsedd för Boris Berezovskij, en matematiker och affärsman som gjort sig en förmögenhet i bil-, olje- och mediebranschen då kapitalismen börjat få fotfäste i Ryssland. Berezovskij var en av de första så kallade oligarkerna och också nära vän till Boris Jeltsin.Alexander Litvinenko och Boris Berezovskij blev efter den dagen, enligt Berezovskij, vänner för livet.AvhoppetFyra år senare, på hösten 1998, hölls en presskonferens i nyhetsbyrån Interfax lokaler i Moskva. På podiet satt sex personer, alla utom Alexander Litvinenko var maskerade med rånarluvor och mörka glasögon. Inför en samlade journalistkår riktade de en anklagelse mot FSB och framför allt mot dess chefer.Enligt gruppen skulle en order ha utgått att "juden som stulit halva Ryssland skulle mördas". Juden i detta fall var Boris Berezovskij. Dessutom sade Litvinenko, att han och de övriga FSB-agenterna beordrats mörda ytterligare en affärsman samt kidnappa brodern till en annan.Alexander Litvinenko hade tidigare samma år varnat Vladimir Putin för att korruption förekom inom organisationen. Putin hade enligt Litvinenko, tackat för informationen men sedan befodrat en av dem som namngivits som korrupt.Med presskonferensen ville Litvinenko rikta uppmärksamhet på det han menade var maktmissbruk i den ryska statens namn.FlyktenNu började ett liv på ständig flykt. Presskonferensen hade varit förödande för Alexander Litvinenko och hans vän Boris Berezovskij. Den förre hade sparkats från FSB, åtalats för tjänstefel och placerats i det ökända FSB-fängelset Lefovorto i Moskva. Till slut släpptes han men fick reseförbud. Ändå lyckades han fly till Turkiet år 2000 på ett falskt pass dit hustrun Marina och sonen Tolik redan tagit sig på turistvisum.Boris Berezovskij hade fått se hela sin maktbas gå förlorad. Hans vän president Jeltsin hade avgått och utsett FSB-chefen Vladimir Putin till sin kronprins. Putin skulle få ordning på rebellerna i Tjetjenien. Ett antal bombdåd som tjetjenska terrorister påstods ligga bakom hade givit Putin mandat att ta till hårdhandskarna mot separatisterna. Det hade gjort honom enormt populär i Ryssland och bidragit till att han med 70 procent av rösterna valts till ny president.Putin accepterade inte oligarkernas enorma ekonomiska och politiska makt. Han slog till mot vissa av dem och Berezovskij flyttade via Frankrike till London.Det var därifrån han ringde sin vän Alex Goldfarb, dissident som jobbat tillsammans med den kände människorättskämpen Andrej Sacharov på 1970-talet.- Han sa att han hade ett uppdrag åt mig, berättar Alex Goldfarb. Ett antal personer skulle plockas ut från Turkiet och jag var den ende han litade på.Alex Goldfarb flög till Turkiet, hyrde en bil och körde familjen Litvinenko till Ankara där han arrangerat ett möte på USA:sambassad. Amerikanerna var nyfikna på vad en rysk före detta säkerhetsagent hade att komma med, men Litvinenko beviljades inte asyl. Åter på hotell Sheraton i Ankara kände han sig förföljd.Alex Goldfarb beslutade att snabbt försöka få ut familjen till Storbritannien. Hela natten körde han familjen genom öknen till Istanbul. Där bokade han flygbiljetter till Moskva via London för att de turkiska myndigheterna inte skulle fatta misstankar. Den 23 april 2000 anlände Alexander Litvinenko till Heathrow i London och sökte omedelbart politisk asyl.Londontiden"Londongrad" eller "Moscow-upon-Thames" brukar Londonborna lite skämtsamt kalla sin stad. Över två hundra tusen exilryssar förmodas befinna sig i Storbritannien. I London har de gjort sig kända för sina dyra levnadsvanor och för att köpa upp de mest exklusiva fastigheterna. Många har flyttat för att få ett tryggare liv och för att sätta sina barn i de bästa privatskolorna.Tack vare Boris Berezovskijs särskilda fond för avhoppade regimkritiker klarade sig familjen Litvinenko ekonomiskt de första två åren i det nya landet.Därefter försökte Alexander Litvinenko livnära sig som säkerhetskonsult och skribent. Han skrev två böcker och en rad artiklar, särskilt för tjetjenska medier.Det var fruktansvärda brott han anklagade Vladimir Putin och hans regim för i sina skrifter. Hussprängningarna i Ryssland 1999 utfördes inte av tjetjenska terrorister, utan av den ryska staten som skyllde dåden på tjetjenerna för att motivera den massiva offensiven i utbrytarrepubliken.Litvinenko hävdade också i sina artiklar att FSB arrangerade två andra blodiga och uppmärksammade dåd utförda av tjetjenska terrorister: gisslandramerna på en teater i Moskva 2002 och i en skola i Beslan 2004 där 170 respektive 331 människor miste livet.Och han menade att FSB hade kopplingar till de flesta av världens mest kända våldsmän som Saddam Hussein och Usama bin Laden. I juli 2006 anklagade han dessutom Vladimir Putin för att vara pedofil.Julia Svetlitjnaja, en statsvetardoktorand i London sökte kontakt med Litvinenko för att med hans hjälp kunna göra en intervju med hans vän, tjetjenen Achmed Zakajev.Litvinenko och Svetlitjnaja träffades och han berättade den ena historien efter den andra och bombarderade henne med mejl. Han ville, påstod hon på en presskonferens, ha med henne i ett försök att pressa ryska politiker och affärsmän på stora summor pengar eftersom han sade sig besitta dokument som bevisade att de var korrumperade eller involverade i brottslig verksamhet.Julia Svetlitjnaja avfärdade Litvinenko som mytoman och tyckte synd om honom, och hon menade att folk utnyttjade honom för egna syften.Men ryssarna hade inte glömt honom. År 2002 damp det ner en delgivning i hans brevlåda i London. Där krävde ryska åklagare att han skulle infinna sig till rättegång angående korruption i Ryssland."Åtalet mot mig bygger på lögner från början till slut. Och ur en moralisk synvinkel är det inte en rättegång utan en ritual," sa Litvinenko till Times.Han reste aldrig hem och slapp därmed det fängelsestraff på tre och ett halvt år som han dömts till i sin frånvaro.Samma år blev han uppringd av Michail Trepaskin, en advokat och före detta FSB-kollega som varnade för att ett specialkommando fått i uppdrag att mörda Litvinenko och Boris Berezovskij. Och år 2004 kastade någon en brandbomb mot familjens hus i norra London.Alexander Litvinenkos kritik mot kriget i Tjetjenien förde honom också samman med den ryska journalisten Anna Politkovskaja. Hennes undersökande reportage om övergrepp som rysk militär begick i Tjetjenien gjorde att de blev vänner.Hon lär en gång ha frågot honom om "de kunde döda henne?" och han hade svarat ja och gett henne rådet att lämna landet.I oktober 2006 mördades hon vid sin lägenhet i Moskva av en okänd gärningsman.FörgiftningenAlexander Litvinenko bara skrattade åt det Mario Scaramella hade att komma med. Det satt på en av sushikedjan Itsus många restauranger, på gatan Piccadilly i centrala London. Scaramella åt en sen lunch medan Litvinenko som hade bråttom nöjde sig med ett glas vatten.De kände inte varandra närmare men hade träffats tidigare. Scaramella hade fått ett mejl av en KGB-kontakt som namngav personer vilka hade satt upp Litvinenko, Berezovskij och några till på en "dödslista". Bakom det hela skulle en ökänd organisation bestående av gamla KGB-veteraner ligga."Alexander avfärdade det. Han hade inte förtroende för personen som sänt meddelandet och han sa att innehållet var för otroligt för att vara sant," berättade Scaramella senare i en intervju i Guardian.Den 1 november 2006 befann sig tusentals ryssar i London för att se på fotbollsmatchen mellan Arsenal och CSKA Moskva. Den dagen gjorde Alexander Litvinenko det han brukade göra: for runt på olika möten, träffade "kontakter", var på firmor som sysslade med säkerhet och besökte Boris Berezovskij på hans kontor.Före mötet med Mario Scaramella träffade han Andrej Lugovoj och Dimitri Kovtun i den eleganta hotellbaren Pine Bar på Millennium Hotel i London. Lugovoj var en tidigare KGB-man som varit anställd av Berezovskij i Moskva men som nu drev ett säkerhetsföretag. Lugovoj flög ofta till London och brukade anlita Litvinenko som sin "fixare" inför resorna.Litvinenko drack en kopp te vid mötet med Lugovoj och hans affärspartner Kovtun samt ytterligare en ryss som alla var på plats i London inför kvällens fotbollsmatch.När Litvinenko kom hem till sin fru samma kväll klagade han över illamående och magont. Han kräktes hela natten. GärningsmannenDet sägs att agenterna inom den ryska säkerhetstjänsten FSB använde Alexander Litvinenkos porträtt som måltavla vid sina skjutövningar.Ryska agenter, eller före detta agenter, hade inte bara ett motiv att döda avhopparen och förrädaren Alexander Litvinenko utan också potentiell tillgång till det svårhanterliga och svåråtkomliga radioaktiva ämnet polonium 210.Kanske trodde mördaren eller mördarna aldrig att någon skulle upptäcka vilket ämnet var som tog livet av Litvinenko. Läkarna gick länge bet. Det var först när ett urinprov skickades till det brittiska kärnvapenlaboratoriet AWE som saken stod klar.Läkarna, och även AWE till en början, letade efter gammastrålning men det var först när så kallade alfadetektorer användes som man fann alfapartiklar, en typ av strålning som inte upptäcks av geigermätare och som kan stoppas av ett vanligt papper eller mänsklig hud.Upptäckten gjorde att Scotland Yard kunnat följa ett radioaktivt spår som ledde dem runt stora delar av London och till Moskva. Från sin sjukhussäng anklagade Alexander Litvinenko president Vladimir Putin för attentatet och påpekade att det fanns en särskild enhet inom FSB vars specialitet var förgiftningsmord.Andra i kretsen kring honom gick inte så långt men var och är övertygade om att gärningsmannen finns inom den ryska statsapparaten. Och att Putin därmed är indirekt ansvarig.Mary Dejevski är dock en av dem som hårdast tillbakavisat anklagelserna mot Putin. Hon är Rysslandsexpert, före detta korrespondent i Moskva och nu politisk redaktör på tidningen the Independent.- Ryssarna har sedan de tog över ordförandeskapet i G8 gjort enorma ansträngningar för att tvätta bort vad de anser är en extremt negativ bild av dem i väst. De har investerat mångmiljonbelopp och anlitat pr-konsulter världen över. Det är helt osannolikt att regimen skulle riskera det arbetet genom den här händelsen.Hon anklagar kretsen kring Litvinenko för att ha utnyttjat hans död genom att bedriva en mycket väl iscensatt kampanj mot den ryska regimen.De enda konkreta spår som finns i dag pekar mot Andrej Lugovoj och Dimitri Kovtun. De har lämnat radioaktiv strålning efter sig på flygplan de åkt med, hotellrum de bott på och lägenheter de besökt flera dagar före förgiftningen av Litvinenko. I baren där de träffade honom visade det sig dessutom att alla i barpersonalen påverkats av strålning.Men Lugovoj och Kovtun har förhörts av Scotland Yard och inte delgivits någon misstanke om brott.DödsbäddenI ett mörkt, specialskyddat rum på University College Hospital i London låg Alexander Litvinenko och kämpade för sitt liv. Håret hade fallit av, huden var blek och den tidigare så vältränade kroppen ihopsjunken. Hans inre organ var på väg att kollapsa."Jag hör tydligt vingslagen från dödens ängel. Jag kan kanske smita undan honom men jag måste erkänna att mina ben inte springer så snabbt som jag skulle önska," skrev han i ett brev från sjukhuset.Till sina läsare på en tjetjensk hemsida lät hans meddelade mer hoppfullt:"I dag flyttade de mig till en onkologisk enhet för fortsatt analys, där de har mer avancerad diagnosutrustning. De ska ta prover från min ryggmärg. Sedan kanske bilden klarnar."Det gjorde den och i samma stund som läkarna förstod vad Litvinenko hade i sin kropp måste de ha vetat att han skulle dö en fruktansvärd död.Familjen anade vad som väntade och Marina Litvinenko var med sin make ända till slutet. De hade träffats första gången på hennes trettioettårsdag och deras specialintresse var att dansa rumba och tango.Båda hade varit gifta tidigare och Alexander Litvinenko klagade ofta på att de träffades för sent i livet, att de hade gått miste om så mycket tid tillsammans för att de inte mötts redan i tjugoårsåldern.Den 23 november 2006 avled Alexander Litvinenko. Dosen polonium 210 som han hade förgiftats med visade sig vara hundra gånger större än vad som krävs för att ta död på en människa.
